lördag 16 juli 2011

Det viktiga med konfrontation och frågeställningar

Jag gick på Örebro Konstskola. I efterhand, allt eftersom, har jag förstått hur bra det var. Diskussionerna - med lärare (verksamma konstnärer), andra elever, gästlärare - jag minns Leif Elggren, Martin wickström, Ebba Matz, Katarina Norling med flera, var otroligt viktiga. Om man inte utmanas...hur skulle man kunna utvecklas?

Under ett tvåveckors pass i skulpturell formtagning av modell i skala, utspelade sig följande, ytterst viktiga lilla episod; vår lärare, en brittisk samtidsskulptör (som jag vill kalla honom) går efter en veckas jobb runt våra pågående arbeten. De kritiska ögonen noterar...registrerar. Sedan säjer han plötsligt till samtliga, på sin brittisk-svenska brytning: "Det är skräp. Släng bort. Börja om."
Diskussionen efter lektionen var given.
  Det tog en liten stund att förstå vad som hänt. Men den viktigaste lektionen handlade inte alls om att skapa en skalenlig modell. Det kan man lätt lära sig på egen hand, det behöver man ingen konstskola för. Nej, lärdomen handlade givetvis om att ta kritik, vara självkritisk i sitt tänkande och att våga börja om på nytt. Det finns en enorm styrka i att våga ta risker och att våga utmana sig själv och sin konst. Annars står man still... Om man inte utmanas eller utmanar sig själv...hur skulle man kunna utvecklas?

Förstaårsverk från konstskoletiden
Mitt första år var oerhört tufft (men lärorikt) och jag tvivlade mer än en gång på om jag verkligen kommit rätt. Mitt andra år var egentligen fantastiskt. Konstmässigt. Pusselbitarna hade börjat falla på plats. Jag hade börjat förstå att konst inte bara handlade om att göra en vacker eller föreställande bild. Jag hade börjat förstå att i konst fanns massor av andra värden än det enbart dekorativa. Tack dåvarande lärare. Tack till de som fanns i andra årets elevkull, de som redan hade förstått. För jag hade tur - i tvåan under mitt första år fanns flera som fick mig att förstå. Och jag är säker på att jag kommer att stöta på deras namn fler gånger i framtiden. Det har jag redan gjort i flera fall. Hoppas att jag någon gång kan nå upp till deras standard.

söndag 10 juli 2011

Kämpa på, ge aldrig upp!

Snart rullar ljudet åter vid en av båtbussens hållplatser. Ägnade gårdagen åt montage och tillverkning. Tillverkning i form av en anpassad (för upphängning i träd..!) plåtlåda för spelaren. Lyckligtvis har jag lite plåtslagarkunskaper i bagaget... Jag tror på att allt man lär sig, får man någon gång nytta av. I stort sett vad det än må vara. Så har det varit för mig. Eller har jag kanske anpassat det jag gör till mina kunskaper..?
  Den här gången blir uppsättningen annorlunda. Inga klippta kablar här, då får man verkligen jobba för det, och dessutom är bevakningen annorlunda, insynen mycket bättre. Det som ännu återstår är att lösa strömförsörjningen. Igen... Det finns en liten stuga på platsen - vid Café August i Karlstad. Men vem förfogar över den..? Ett detektivarbete... Skulle kunnat gå fort om jag inte just nu varit skickad till Hagfors för mitt dagjobb... Men man får göra det man kan, så bra det bara går. Egentligen går allt att lösa, det bara lite längre tid.


  Jag kan inte leva på enbart konsten, färre kan det än som säger att de kan. Jag förstod det mycket väl, när jag beslöt mig för att satsa på det, ta ett studielån och försöka. Det är få förunnat att verkligen kunna leva på det, trots konsthögskoleexamen. Vilket jag inte har. Men det jag däremot har är målvedvetenhet och brinnande passion för konst. Det har inte alla. Inte ens om de har gått på konsthögskola... Det sas för ca 10 år sedan att mindre än 10% av de som lämnar konsthögskolorna klarar att försörja sig på konst.. Undrar hur det är nu. Med tanke på den pågående kulturella nedmonteringen, utförd av vår högerallians.
  Jag önskar alla som försöker ett stort lycka till. Det är tufft. Och Ni behövs. Kämpa på, ge aldrig upp!

lördag 25 juni 2011

I väntans tider

Några veckor har passerat nu, sedan premiären av ljudinstallatinen på Björkås båtbusshpl i Karlstad, 1 juni. Den saboterades samma dag, och dagen efter. Sedan dess har den plockats ner, då det bevisligen ligger för oskyddat. Ännu inväntar jag besked om flytt till nytt område och ny hållplats... Den kommer att uppföras igen. Men då på ett mer trafikerat ställe, mindre skyddat från insyn. Just nu ligger bollen på uppdragsgivarens planhalva, så Ni som väntar och undrar - ha tålamod...

Under tiden utvecklar jag ett nytt projekt...

onsdag 1 juni 2011

Premiärdag med sabotage!

Press/politikervisning avklarat. Premiärdag idag. Och verket saboterat. Avklippta kablar, ca sex meter. Vad ska de med de till..? Värdet..? Tja, kanske 20-30 spänn. :O Kanske stora pengar för vissa..!? Näe, det handlar med större sannolikhet om ren vandalism. För kul kan det väl knappast heller vara att slita ner och av en liten ljudkabel. Men vad vet jag. Trolig snittålder på de/den skyldiga - 13..?




Ljudverk saboterat, NWT 1 juni.

måndag 16 maj 2011

...tar form.

Dröjer inte nu förrän ett nytt dykcertifikat landar i brevlådan. Dyken avklarade i vattnen kring Malta, teorin inlämnad. Har besökt en fantastisk värld. En värld full av möjligheter, men ändå så intressant i sig själv. Vill dra igång nya projekt omedelbart, med de djupare vattnen som utgångsläge. Var ska man börja..?! Jag önskar mig dubbelt så långa dygn...

Mitt ljudprojekt tar form. Montaget startar i dagarna (läs: på kvällarna. Har ett dagjobb som kräver sitt...), trots väntan på elektricitet, som ännu inte finns på plats, men utlovats... Man har det i huvudet hela tiden, det måste bli bra. Och jag tror det blir så. Har en skicklig ljudtekniker till hjälp och har anlitat en professionell berättare som kommer att fånga dig och dra in dig i världar som bara angränsar till den här..!

Kikade in på f d Rooseum i Malmö härom dagen. Numera Moderna Museet Malmö. Dessvärre prickade jag in ett utställningsbyte, så över halva museet var stängt. Men jag såg några av de tidiga modernisterna - Braque, Picasso, Munch etc. Och en handfull repliker av Marcel Duchamps verk, tillverkade av Ulf Linde.. Inte riktigt samma känsla som att möta originalen.. Kanske nästa gång. Får nog ta en tur till Örebro Konsthall snart. Där har vi samtida grejer...

söndag 1 maj 2011

Technical...

Nackdelen med de små kamerorna med filmmöjligheter...är att de inte är till för att filma med.. Jag vet om det. Men kan inte låta bli, eftersom jag inte kan vänta på att få tag på tekniken för att få mina idéer i rörliga filmsekvenser. Formaten ställer till det..! Dessa skumma, komprimerade format som ställer till förtret i diverse redigeringsprogram - som INTE accepterar vilket skräp som helst..! Nåja, det brukar gå att lösa på ett eller annat sätt. Till slut. Idéerna är för mej viktigare än högsta bildkvalité. Jag har haft videoverk med i jurybedömda sammanhang fångade med mobiltelefonkamera...
  Mixtrar med min Sea & Sea DX 2G just nu, och sekvenser jag vill ha in på klippbordet. Får se hur det går.. Sådär, just nu.

tisdag 26 april 2011

Paperwork, paperwork

Deklarationer, stipendieansökningar, och projektplanering! Nåja, självvalt är det. Måleriet står lite still just nu, eftersom dygnet inte har tillräckligt många timmar...


Håller som bäst på att planera mitt första offentliga uppdrag - en ljudinstallation för Karlstadsbuss. Ett i viss mån interaktivt verk, som handlar om att lyssna. Och koppla av. Och leva i nuet. Lite nervspel blir det, med möten, uträkningar och tekniska beställningar. Man hoppas ju att det ska bli det bästa man gjort... Som man alltid hoppas. Men jag tror det blir bra. Läget är lysande egentligen - i gränslandet mellan staden och skogen. Man kan ta en båt till platsen, Björkås, man kan lyssna på en eller flera historier/sagor, för att sedan begrunda dessa under vandringen på leden genom skogen till fågeltornen... Eller: man kan ta med cykeln på båten till platsen, lyssna på en eller flera historier/sagor för att sedan ta cykeln hemåt igen.

Konsthall..?

Det går inte att hejda. Det är ett nytt år på väg. Ett nytt år som bland annat innebär ett ja - eller ett nej till en Konsthall i Karlstad. Alla förstår inte vikten av, eller vitsen med en sådan och en konsthall är heller ingenting en majoritet kommer att ta del av, det vet vi som rör oss i den sfären. Men det gäller väl även en curlinghall..? Eller en ny logga för Wermlandsoperan..? Man ska oftast inte ställa saker mot varandra, eftersom det är allt för lätt att korsa gränsen till småsinthet. Men ibland är det svårt att låta bli, tack vare att det blir så mycket enklare att förklara och relatera till. Det handlar inte per automatik om småsinthet. Minoriteter ska också ha rättigheter och möjligheter. Behöver man ställa frågan om vad en minoritet är..? Som jag ser det kan även intressegrupper och yrkesgrupper vara en minoritet. Alla gillar inte/förstår inte motorsport, alla gillar inte/förstår inte konst.
  Det är slående, när man ber någon namnge en konstnär så blir svaret till väldigt hög procent - Picasso. Någon senare, eller någon nu levande konstnär nämns i stort sett aldrig. Shirin Neshat, Damien Hirst eller Merlin Carpenter är inga kända namn i vårt landskap... Det behövs en konsthall - om inte annat så för den generella allmänbildningen. Själv vill jag ha en för kunna ta del av samtida konst på min hemmaplan. Jag vill inspireras av levande konst. Vill se konst som den ser ut utanför Värmlands gränser. Modernismen finns ändå överallt. Värmlands Museum är duktiga på det. Det är värt att nämna.

Och låt oss gärna slippa medias ständiga, poänglösa markeringar om att när kultur är inblandat, är det skattebetalarna som står för notan. Är det inte alltid vi (ja, jag betalar skatt) som betalar när kommun, landsting eller stat lägger pengar på något? Och så är väl systemet tänkt att fungera, inte sant?

  Det behövs badhus, bibliotek, museer, curlinghall, tennishall. Och konsthall. Visionen är ju som de flesta säkert känner till vid det här laget, att Karlstad ska växa. Då behöver vår vackra stad växa åt alla håll, även kulturellt. Personligen tror jag inte att Gustaf Fröding klarar att locka hit så många fler...

Och länge leve Lars Vilks.

Och länge leve 2011.

Genus i konsten

Apropå genusperspektivet i konsten. Det pågår en diskussion huruvida konsten är jämställd eller inte . Det undersöks och forskas. Och med rätta, givetvis. I genusvetaren Vanja Hermeles bok/genusundersökning "Konsten - så funkar det (inte)" finns det dokumenterat. Men jag vänder mig emot vissa partier i denna undersökning som t ex avsnittet där hon vill misstolka Pål Hollender när han säjer att han aldrig stött på en ojämlik konstvärld. Hon påstår att han säger att det inte finns ojämlikhet i konsten. Jag anser att det är två skilda saker. Han kan ju bara yttra sig om sina egna erfarenheter, annars blir det ju inte särskilt trovärdigt.  Som man frågar får man svar... Det är sådana här små poänglösa påhopp som förstör feminismen och kampen för jämlikhet, anser jag. Precis som i TV-reportaget från FI:s konferens för några år sedan, där arga kvinnor med gitarrer och mikrofoner sjöng om att "om du ser en man så skjut". På vilket sätt skulle det främja jämlikhet?

Ligger inte problemet i samhället i stort, kan man verkligen plocka ut en del av livet som konsten och peka på den och säga att det inte är jämlikt? Lika lön för lika arbete måste väl gälla oavsett vilken cirkel i livet man rör sig inom? Dessutom är jag ganska säker på att inom konsten ser det annorlunda ut i storstad kontra landsbygd. I min krets av konstnärer finns fyra kvinnliga som mer eller mindre försörjs av sina män för att kunna hålla på med sin konst, som de dessutom säger sig kunna leva på..! Där finns ingen man som försörjs av sin kvinna... 
  Länets museum bjöd på tio kvinnliga konstnärer ur samlingarna för något år sedan. En kommentar från mina kvinnliga konstnärsbekanta var ungefär: "Som att kvinnor skulle behöva hjälp..!"  Kommentaren är befogad. Behöver kvinnor hjälp..? Främjar det  jämlikhet? Min erfarenhet här på landsbygden är att inom konsten så premieras kvinnor mer än män. Både på de få konstinstitutioner som finns och i press. (Och jag kommer inte att lämna ut några exempel). Det har inte alltid varit så, det vet jag också, men det är den enda atmosfär jag levt i under min konstnärliga verksamhetstid. Jag är inte sextio år gammal...och har inte varit samtida med Anders Zorn.

Jag menar alltså inte att konsten är jämställd. Jag menar bara att man måste angripa problemet där det finns. Möjligen på olika sätt beroende på om man befinner sig i Stockholms inre cirkel eller ute på landsbygden i Värmland. Men i grunden gäller det samhället som helhet. Ingen grupp ska motarbetas och lika lön för lika arbete. Oavsett vilket arbete det gäller.

Vem är konstnär..?

Vem kan kalla sig konstnär..? Och spelar det egentligen någon roll? Man kan ju kalla sig själv vad som helst..! Men det handlar kanske mer om vad syftet är med det..
  Om jag spikar ihop en vacker byrå, är jag då snickare? Om jag spelar en korpmatch i fotboll, är jag då fotbollsspelare? Och om jag målar en tavla..är jag då konstnär? Är det så enkelt?
  Saken är väl den att det att det finns ett otaligt antal skikt. Det är kanske inte troligt att man blir inbjuden av någon hipp curator till att delta i Venedigbiennalen för att man gjort och kanske till och med sålt några akvareller (utan att nedvärdera akvareller, bara ett exempel här..). För det första så finns det trender även i konsten. För det andra: Har man inte grunder att stå på teoretiskt, så tror jag att man saknar något viktigt och avgörande. Man kan vara hur duktig tekniskt som helst, men gör man samma sak som gjorts i tvåhundra år...så sitter man nog kvar där man sitter (men ändå ska man göra det man vill själv, givetvis inte anpassa sig till vad marknaden vill ha, eller vad som är inne för tillfället..! Vilket kan kännas som kraftigt motsägelsefullt.). För det handlar inte enbart om teknik. Särskilt inte idag.. Undrar om inte kontakter är viktigast, före allt vad hantverkskunnande heter.. Och har man inte kontakter, så vill konstvärlden (ex museer, etablerade gallerier, vissa etablerade konstnärer etc) se en konstnär med utbildning bakom sig. Med ytterst få undantag. Själv kan jag väl tycka att om man inte är villig att satsa tid och pengar på ens en grundutbildning i vad konst innebär...så kanske man är en glad amatör...eller en duktig amatörmålare...
Men: det finns autodidakta konstnärer som är värda all tänkbar credit! De är få och de offrar mycket och sliter hårt. Därför blir det aldrig rättvist att generalisera...även om det oftast är det enklaste.

Ordet konstnär används vitt och brett om det mesta som har med minsta kreativitet att göra. Man jämställer per automatik en person som lagt 7-10 år på utbildning och har en halv miljon i studieskulder, kontra en som aldrig gått en enda estetisk kurs, eller möjligen en studiecirkel hos ett studieförbund. Känns lite orättvist om jag får tycka... Det borde finnas andra ord att använda...men det gör det ju inte i det här fallet. Det är alldeles för etablerat. Konstnär är den som är kreativ...
Kanske är det bäst att understryka att detta är mina åsikter och det jag tror stämmer överens med hur den här delen av världen fungerar. Det är ingen absolut sanning. Och imorgon kanske jag har en helt annan uppfattning.. ;)

Måla på vad ditt syfte än är. Du har kanske inte ambitionen att leva på det ändå..! Det spelar ingen roll. Go crazy!

Dagens boktips: Lars Vilks & Martin Schiblis "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar".

Studiotime!

Så värdefullt! Fick till o med tid till ateljéarbete igår... God Bless norska helgdagar! Åker inte iväg förrän ikväll till Oslo, och har dagen på mig att ringa samtal, uträtta ärenden och ordna det vanliga praktiska som lunchlådor och packning.
Men, HUR hitta jobb i Karlstad..? Behöver det nu.

Sommar! Och konsten dör...?

Min egen alltså.. Om konst bara är producerade fysiska verk, om det bara är målningar vill säja..  Mitt brödjobb i Oslo kväver mina konstnärliga ambitioner, tror jag. Har ju inte gift mig rikt, så brödjobb får jag dras med. Men det finns ju kanske vettigare saker man skulle kunna göra. Mer givande och berikande än att åka till ett arbete 23 mil bort under veckorna, för att sedan komma tillbaka till helgerna utan krafter varken fysiskt eller mentalt.
   Har övergått till texter för nävarande. Och en text här i Värmland, i modernismens högborg, har inget särskilt konstnärligt värde. Eller..? Det ska ju vara estetiskt tilltalande bilder.. Eller..? Landskap? Porträtt? Realistiskt föreställande? Vi behöver en KONSTHALL här... Vi behöver input från övriga världen, från övriga Sverige..! Missförstå mig inte, jag gillar måleri, jag gillar att måla. Men jag vill inte göra det som andra vill se i första hand, eller det som andra gör. Vill göra det jag själv vill. För vad skulle poängen vara annars med att kämpa sig igenom sin egen prestationsångest? Vad skulle poängen vara med att slåss mot sin egna självkritik, sina egna tvivel? Om man fogade sig efter massan, om man gav upp sitt sökande och blev "folklig"? Om konsten står still så dör den.. Det är sant. Världen står inte still. Varför skulle konsten göra det, utan konsekvenser...?

Nåja, idag är det sol och vackert väder. Det kan man ju alltid ta vara på.