lördag 16 juli 2011

Det viktiga med konfrontation och frågeställningar

Jag gick på Örebro Konstskola. I efterhand, allt eftersom, har jag förstått hur bra det var. Diskussionerna - med lärare (verksamma konstnärer), andra elever, gästlärare - jag minns Leif Elggren, Martin wickström, Ebba Matz, Katarina Norling med flera, var otroligt viktiga. Om man inte utmanas...hur skulle man kunna utvecklas?

Under ett tvåveckors pass i skulpturell formtagning av modell i skala, utspelade sig följande, ytterst viktiga lilla episod; vår lärare, en brittisk samtidsskulptör (som jag vill kalla honom) går efter en veckas jobb runt våra pågående arbeten. De kritiska ögonen noterar...registrerar. Sedan säjer han plötsligt till samtliga, på sin brittisk-svenska brytning: "Det är skräp. Släng bort. Börja om."
Diskussionen efter lektionen var given.
  Det tog en liten stund att förstå vad som hänt. Men den viktigaste lektionen handlade inte alls om att skapa en skalenlig modell. Det kan man lätt lära sig på egen hand, det behöver man ingen konstskola för. Nej, lärdomen handlade givetvis om att ta kritik, vara självkritisk i sitt tänkande och att våga börja om på nytt. Det finns en enorm styrka i att våga ta risker och att våga utmana sig själv och sin konst. Annars står man still... Om man inte utmanas eller utmanar sig själv...hur skulle man kunna utvecklas?

Förstaårsverk från konstskoletiden
Mitt första år var oerhört tufft (men lärorikt) och jag tvivlade mer än en gång på om jag verkligen kommit rätt. Mitt andra år var egentligen fantastiskt. Konstmässigt. Pusselbitarna hade börjat falla på plats. Jag hade börjat förstå att konst inte bara handlade om att göra en vacker eller föreställande bild. Jag hade börjat förstå att i konst fanns massor av andra värden än det enbart dekorativa. Tack dåvarande lärare. Tack till de som fanns i andra årets elevkull, de som redan hade förstått. För jag hade tur - i tvåan under mitt första år fanns flera som fick mig att förstå. Och jag är säker på att jag kommer att stöta på deras namn fler gånger i framtiden. Det har jag redan gjort i flera fall. Hoppas att jag någon gång kan nå upp till deras standard.

söndag 10 juli 2011

Kämpa på, ge aldrig upp!

Snart rullar ljudet åter vid en av båtbussens hållplatser. Ägnade gårdagen åt montage och tillverkning. Tillverkning i form av en anpassad (för upphängning i träd..!) plåtlåda för spelaren. Lyckligtvis har jag lite plåtslagarkunskaper i bagaget... Jag tror på att allt man lär sig, får man någon gång nytta av. I stort sett vad det än må vara. Så har det varit för mig. Eller har jag kanske anpassat det jag gör till mina kunskaper..?
  Den här gången blir uppsättningen annorlunda. Inga klippta kablar här, då får man verkligen jobba för det, och dessutom är bevakningen annorlunda, insynen mycket bättre. Det som ännu återstår är att lösa strömförsörjningen. Igen... Det finns en liten stuga på platsen - vid Café August i Karlstad. Men vem förfogar över den..? Ett detektivarbete... Skulle kunnat gå fort om jag inte just nu varit skickad till Hagfors för mitt dagjobb... Men man får göra det man kan, så bra det bara går. Egentligen går allt att lösa, det bara lite längre tid.


  Jag kan inte leva på enbart konsten, färre kan det än som säger att de kan. Jag förstod det mycket väl, när jag beslöt mig för att satsa på det, ta ett studielån och försöka. Det är få förunnat att verkligen kunna leva på det, trots konsthögskoleexamen. Vilket jag inte har. Men det jag däremot har är målvedvetenhet och brinnande passion för konst. Det har inte alla. Inte ens om de har gått på konsthögskola... Det sas för ca 10 år sedan att mindre än 10% av de som lämnar konsthögskolorna klarar att försörja sig på konst.. Undrar hur det är nu. Med tanke på den pågående kulturella nedmonteringen, utförd av vår högerallians.
  Jag önskar alla som försöker ett stort lycka till. Det är tufft. Och Ni behövs. Kämpa på, ge aldrig upp!