torsdag 18 oktober 2012

Imagining the Audience


liten rapport från

Samtidskonstdagarna
 Stockholm 1 -2 oktober


- ett internationellt arrangemang av Riksutställningar
i samarbete med Mobile Art Productions och Konstfack CuratorLab
 


Viewing positions in curatorial and artistic practice/
Åskådarpositionen inom curatoriellt och konstnärligt arbete



 

-Hur upplever åskådaren konsten?


Under två dagar av paneldiskussioner, föredrag och presentationer ville man komma närmre ett svar på den betydande frågan. Bland åskådarna kunde siktas bland andra Statens Konstråd, Malmö Konstmuseum och IASPIS. En mycket kunnig och kompetent publik, med andra ord.

Första dagen öppnades med ett välkomnande av Johan Pousette, koordinator för samtidskonst inom Riksutställningar, för att åtföljas med några inledande ord av Mobile Art Productions grundare och numera konstnärliga ledare Magdalena Malm, där syftet med dessa dagar beskrevs ungefär som att man vill undersöka hur åskådaren upplever samtidskonsten, och hur man som konstnär och curator kan förhålla sig till detta. Ett viktigt, svårt och intressant tema.
Annika Wik om sambandet mellan film och
samtidskonst och exemplet "The Piano".
Upplägget första dagen, hade konstnärens perspektiv och vi åskådare fick ta del av några olika konstnärsskap och deras sätt att arbeta med och för sin publik. Och först ut var Annika Wik, visserligen inte konstnär, men väl filosofie doktor i filmvetenskap, och just nu forskningsansvarig på MAP, Mobile Art Production. Hennes anförande tog upp bland annat sambandet mellan film och samtidskonst, och pekade då på filmspråket genom exemplet filmen The Piano, där åskådaren i vissa scener blir "huvudpersonens kropp", och varpå frågan ställs - vad händer med åskådaren i denna scen? Hur upplever man just det här läget av subjektivt kameraarbete? Annika Wik anser att likheterna mellan film och samtidskonst främst ligger i aspekterna angående publikens deltagande.

Några andra närliggande ämnen som togs upp av Wik handlade exempelvis om hur ljud påverkar/förstärker vissa sinnen, hur vissa bilder påverkar politiskt, intellektuellt och känslomässigt och hon berörde även performance som exempel på publikaktivering.

Seitl & Lundahl (Martina Seitl och Christer Lundahl), är en konstnärsduo som arbetar med mer konkret publikaktivering, med publiken som medium i konsten. Som exempel beskrevs ett verk bestående endast av ett helt mörklagt rum och besökare. I detta kolsvarta rum, där besökaren kunde förnimma andra besökare (i begränsat antal) uppstod dialog och samtal. Ändras människans beteende när man inte ser vem man samtalar med? Vad uppstår i besökarens tankar? De vill mynta uttrycket "Dialogic Art", och anser att samtidskonsten är på väg åt att involvera åskådaren mer än tidigare. Man ställer begreppen "Being with art" och "Looking at art" emot varandra. Dialog inom konsten har ju alltid varit nödvändig på det viset att konst alltid har krävt åskådare för att vara konst, men inte så uttalat som nu.

En annan intressant fråga som väcktes av denna duo var Vad menar vi med att vi förstår ett verk? Att man förstår allt? En del? Denna eller dessa frågor gäller alltså uteslutande samtidskonsten, som ju inte omfattas av modernismens strikta och konkreta regler.

Phil Collins, en brittisk konstnär med bas i Tyskland, arbetar även han i hög grad med publikens delaktighet. I ett projekt på Magasin 3 för något år sedan, ställde han frågan till publiken om någon ville ha en örfil. 28 personer ställde upp på det, och inte långt därefter fick han samtal från Belgrad, från någon som ville att han skulle komma dit och dela ut örfilar.

Genomgående i sina verk upprätthåller han en kombination av kritisk medvetenhet, direkthet och erkännande av kamerans ambivalenta möjligheter till frigörelse och exploatering. En visst mått av provokation finns också närvarande.

Phil Collins är även professor i videokonst på Kunsthochschule für Medien i Berlin och Köln.

Denna dags paneldiskussion rörde sig i stort kring dagens konstnärer och deras tankar i respektive arbeten.

Och första dagens sista medverkande var Raimundas Malasauskas, curator och konstnär ursprungligen från Vilnius, Litauen. Det speciella med denna man är att han arbetar med hypnos som konstform med sin Hypnotic Art Show. Hans teori går ut på att alla upplever olika utställningar/shower beroende på vem man är, något han vill kalla "Virtual visits". Malasauskas kommer för övrigt att curera den 9:e Mecosul Biennal i Brasilien som går av stapeln i september 2013.

Dag nummer två gick uteslutande i curatorns tecken och inleddes av Paul O´Neill från Bristol. O´Neill är konstnär och skribent, och har verkat som curator till mer än 50 utställningsprojekt världen över, till stor del långtidsprojekt. Hans omfattande skrivande har publicerats i ett stort antal böcker, kataloger och tidskrifter, och han bidrar regelbundet med texter i Art Monthly (som även finns som nätupplaga). Paul O´Neill presenterar här ett antal Public-Art-projekt han curerat och lägger också fram sina teorier kring curatorns arbete. Frågor kommer från publiken om bland annat finansiering av långtidsprojekt. Det givna svaret är att många källor bidrar på olika sätt.
 

Joanna Warsza är curator inom performance och bildkonst och var senast biträdande curator på den 7:e Berlinbiennalen. Hon har examen från Warszawas Teaterakademi och dansinstitutionen vid Paris universitet. Hon visar här dokumentation från några av hennes curerade arbeten som t ex "Peace wall" en mur som sattes upp tvärs över Friedrichstrasse i Berlin av konstnären Nada Prlja, ett verk som givetvis väckte viss anstormning under Berlinbiennalen senast.

Joanna har huvudsakligen arbetat som curator i den offentliga miljön med projekt som undersöker sociala och politiska agendor.
Paneldiskussion med fr v Raimundas Malasauskas,
 Paul O´Neill, Joanna Warsza och Magdalena Malm.
Warsza är under hösten 2012 i utbytesprogrammet IASPIS. Annars bor och arbetar hon i Berlin och Warszawa.

I paneldiskussion med dagens medverkande slås fast att: Det finns inte en publik, utan många individer.

Personliga reflektioner
- fick man svar på den stora frågan som ställdes under dessa samtidskonstdagar - hur konsten upplevs av åskådaren?
   Svaret måste bli att det finns många svar, men inget svar kan bli konkret. Men ställer man sig frågan som konstnär, så är man en god bit på väg. Kanske är det så enkelt att man ofta helt förbiser eller glömmer dessa aspekter. Men som med de flesta samtida konstteorier finns varierande uppfattningar, och detta får nog sägas gälla även under dessa två dagar. Men det intressanta är diskussionen, och det är den som utvecklar nya teorier och tankar. Det är diskussionen som ger upphov till förnyelse och nödvändig förändring.


Bra början

Dessa samtidskonstdagar är ett arrangemang som ska bli ett årligen återkommande event någonstans i Sverige, varje gång med ett nytt tema och med ny vinkel på samtidskonsten. Som jag har förstått det, har avsikten varit att försöka finna olika sätt att få en bredare publik att intressera sig för just den samtida konsten. Den är inte alltid lätt att ta till sig.

Utgångspunkten för diskussionerna här har varit konkreta exempel, presenterade av internationellt verksamma konstnärer och curatorer och hur de de i sitt arbete föreställer sig den enskilda åskådarens mentala, kroppsliga och känslomässiga upplevelse av konsthändelsen.

Det här har varit en bra början. Och det finns ingen anledning efter det här att tro att fortsättningen skulle bli sämre.

torsdag 27 september 2012

Världens Konst Idag


Två dagar i Kassel


Kassel, med Fredrichenaum (den vita stora byggnaden) i sikte.
dOCUMENTA (13) i Kassel har nyligen avslutats. En världsutställning som återuppstår vart femte år och som visar var konsten befinner sig just idag. Här finns det som idag kallas konst och anses vara samtida. Ett underliggande genomgående tema för denna upplaga av dOCUMENTA verkar vara ursprung, på ett eller annat sätt. Det är den tolkning jag gör, utan att ha läst Curatorns statement.

Med två dagar tillgodo för en utställning som egentligen kräver en vecka, och långa köer på flera håll, gäller metoden om prioritering och urval, och snabba blickar mot sådant man passerar på vägen till de utvalda målen. Man upplever hela tiden. Man hittar nya intressanta konstnärsskap, verk och idéer. Döda konstnärers verk blandas med dagens stora. Textilkonst finns representerat genom norska Hannah Ryggen (död 1970), konst i projektform genom kollektivet och samarbetet AND AND AND och förvånande nog finns här också finske musikern M.A. Numminen med en serie framträdanden kallat Wittgenstein Compositions.

Ett starkt intryck gjorde amerikanska Claire Pentecost, en konstnär som i installationsverket  Soil-erg, arbetar med kompost och jord. Ett högaktuellt globalt intressant ämne i dagens samhälle, där brukbar jord utarmas på många platser på vår planet. Hon undersöker, forskar och experimenterar med möjligheterna att förbättra och förändra villkoren för att få fram näringsrikare jord och mer effektiva sätt att bedriva jordbruk. Sättet hon visar på problemet är slående. Teknikerna blandas skickligt och presenterar en hel bild av en komplex fråga. Här finns bland annat teckningar, traditionellt presenterade i glas och ram, här finns jord i former som för tankarna till guldtackor, här finns video originellt projicerat tillsammans med stora blädderböcker, och utanför byggnaden, som för övrigt går under namnet Ottoneum (Naturhistoriska museet), finns vertikala odlingar som bevisar att mer kan odlas på mindre yta. Claire Pentecost vill och kan förändra världen. Det låter som en kliché, men är inte mindre sant för det. Här finns potential och konkreta idéer.

Det finns relativt gott om videoinstallationer. Min personliga favorit är här indiska Nalini Malanis verk In search of vanished blood, bestående av en 6-kanals videoprojektion, i taket 5 stora, roterande och målade cylindrar, spotlights och ljud. Ett helt större rum fylls av dessa rörliga bilder och man kan inte undgå att påverkas av det vackra i detta skugg- och ljusspel. På ett djupare plan innehåller verket kommentarer om bland situationen för änkan i det indiska samhället och sammanbrottet för mänsklig kommunikation. Det här är ett verk som dröjer sig kvar i sinnet.

Nalini Malani, In search of vanished blood.
En annan videoinstalltion väl värd att nämna är marionett-animerade Cabaret Crusades; The Path to Cairo, av Wael Shawky från Egypten. Här återberättas de femtio åren mellan första och andra korståget mot Jerusalem, en tid då den politiska makten flyttades till Kairo.

Måleri finns här och var i denna upplaga av dOCUMENTA. Måleri som installationsform, föreställande måleri och av den mer minimalistiska typen. Men det som hänger här är långt ifrån den tidigare vågen av fotorealism, som förmodligen får anses vara mer eller mindre avsomnad. Realism finns, men snarare av den måleriska typen. Men Dorren Reid Nakamarra (död 2009) och Warlimpirrnga Tjapaltjarri, båda från Australien, representerar ett dekorativt måleri med ett antal större dukar. Repetitivt och med tydligt ursprung från aboriginkonsten. Spännande bilder som lätt fångar in sin betraktare.

Måleri av Dorren Reid Nakamarra (död 2009) och Warlimpirrnga Tjapaltjarri,båda från Australien
Och man kan inte avsluta en sammanfattning härifrån utan att nämna Janet Cardiff, Kanada, och hennes gripande och mäktiga ljudinstallation for a thousand years. Placerad i skogen, avskild från andra intryck är även den en stark upplevelse. Med hjälp av ett antal strategiskt utplacerade högtalare transporteras man som besökare genom skilda scener i tid och rum. Ljud från olika håll och väderstreck väver ihop en historia som känns alldeles inpå, och man blir en del av ett händelseförlopp man inte förmår ta sig ur förrän hela loopen passerat. Ljudkonst är effektfullt och når fram på ett sätt som få andra konstnärliga uttryck gör.
Fler exempel finns i detta Kassel som vart och ett förtjänar sin presentation, fler tekniker som pockar på ens uppmärksamhet. Konstnärer som Tarek Atoui, Florian Hecker och Julie Mehretu. Men någonstans måste jag stanna till. Men jag har det med mig när jag lämnar denna världsutställning. Om fem år slår portarna upp igen. Vad händer i världskonsten då? Kanske finns svensk samtidskonst bland de utvalda i nästa upplaga? Vi får hoppas på det. Bara att vänta och se.



torsdag 29 mars 2012

Bara vinster!

Så kulturen lever vidare på olika sätt och på olika nivåer. Men med ett gemensamt, ofta outtalat mål: Att få människan att må bättre.

Det blev som bekant ingen konsthall i vår residensstad Karlstad. Men via andra vägar ska vi nog till slut lyckas få hem den post-moderna och samtida konsten till vår egen bakgård. Jag vill att människor ska vilja förstå och ta den till sig. Det finns bara vinster med det. Själsliga, känslomässiga och intellektuella. Har du kanske upplevt känslan av att upptäcka något nytt och vansinnigt intressant...något som väckt till liv något slumrande inom dig..? Om ditt svar är nej, så hoppas jag ärligt att du får uppleva det. Men det kan vara nödvändigt att vara öppen för nya vyer...

Kulturföreningar bildas, uppstår ur askan av ett glödande behov av konstnärlig stimulans, en kamp går vidare och tar sig i andra uttryck. Och på (säger man på..?) det sociala verktyget Facebook fanns en gång en grupp som kallades "Konsthall i Karlstad". Den startades och drevs av undertecknad och drog snabbt till sig omkring 950 medlemmar. Cirka tre år senare och som om Facebooks administratörer läst våra lokaltidningar, sammanföll deras omstrukturering av gruppfunktionerna på nämnda sociala verktyg kusligt exakt med beskedet om att av en konsthall blir det intet.. Sisådär en sjuhundra medlemmar försvann, eller egentligen försvann ju alla, men bara drygt 200 personer kunde genom admins så lagomt goda minne, återkopplas till gruppen (och givetvis hade många av de tidigare medlemmarna en annan uppfattning om vad en konsthall är, helt naturligt), som också passade på att byta namn till "Samtidskonst /post-modernism i Karlstad". Beskedet från våra politiker bestod ju i att det inom de närmsta, överskådliga åren inte skulle bli någon kommunal konsthall. Så här uppstod en tanke om att väcka intresse genom diskussion, diverse länkar och tips om och innehållande samtidskonst. Med ett varierat mottagande. Men skam den som ger sig!

Och nu med siktet inställt på ett kulturhus. Vad skulle man kunna stoppa in där, måntro? Kanske något åt Dunkers Kulturhus-hållet..? Projekt under utveckling. Ett av dem...

Dunkers Kulturhus, Helsingborg

lördag 7 januari 2012

Ett nytt konstmuseum..?

Karlstad - får ännu ett museum. Kommunstyrelsen beslutar sig för att köpa det gamla danspalatset på Sandgrundsudden för 28 miljoner inkl ombyggnad, för att låta konstnären Lars Lerin öppna ett privat konstmuseum. Hyra: 20% av entréavgiften. Som av någon anledning uppskattas till ca 1 miljon kronor per år. Driftskostnad ca 3,9 miljoner/år. Samtidigt som Värmlands Museum, lokaliserad i grannbyggnaden, de senaste åren fått sin konstenhet bortrationaliserad. Personligen får jag inte riktigt ihop den ekvationen...
  Jag understryker att detta inte är kritik riktad mot Lars Lerin, som jag anser vara en skicklig hantverkare inom sin genre. Dessutom är han en skicklig entreprenör, något som är en absolut nödvändighet i dagens konstvärld.
William Turner

  En liten grupp från Värmlands Konstnärsförbund, inkl undertecknad, har under ett par års tid verkat för att få en konsthall för samtidskonst till Värmlands residensstad. Man undrar med viss oro, om detta Lerins Konstmuseum nu sätter punkt för de diskussionerna. Det har varit tyst ifrån politikerhåll i denna fråga en stund nu, och det verkar stört omöjligt att få ett slutgiltigt svar från Karlstad Kommuns kulturförvaltning. Så möjligen får man fortsätta resa till Örebro Konsthall för att få ta del av de samtida strömningarna.. Särskilt nu när Alma Löv Museum lagts i sin grav.

Värmlands ljuspunkt är dock Kristinehamns Konstmuseum. Deras bredd av utställningar får nog anses vara smått unik. De räds inte samtidskonst, de är inte populistiska i sina val av utställningar så långt det nu bara går. Men. Det behövs en koncentrerad scen för nationella och internationella samtidskonstnärer, det räcker inte riktigt med en eller ett par samtida utställare per år.
  Jag klargör här också att jag inte för egen del vill ha en konsthall att ställa ut mina egna verk i. Det handlar alltså inte om avund. Jag vill ha en möjlighet till input, jag vill kunna se vad som pågår ute i världen. Jag vet redan hur värmländsk konst ser ut. Det modernistiska täcket ligger tungt över det sovande konstlivet, med väldigt få undantag. Inte konstigt att när man frågar Karlstads invånare vad som definierar konst, får man svaret: Något man kan se vad det föreställer. Bara det är ett tydligt tecken på att något bör göras här...vi halkar efter.


Det handlar inte längre om Monet, Turner eller ens Salvador Dali. Även om det är fantastiskt måleri bör dessa placeras i sin tid. Att måla så idag är att resa tillbaka i tiden, inte ta steg framåt. Eller har jag fel..?



Linn Fernström - samtidsmåleri





Jag hoppas diskussionen fortsätter. Den här frågan är värd det. Lerins Konstmuseum

Lästips på webben om Samtidskonst