onsdag 6 november 2013

Symboler och språk

Jag vet vad en elefant kan betyda. I mina tankebanor, vet jag vad som symboliserar distans, skydd och avskärmande från världen. Jag bryr mig egentligen inte om vad dessa säger andra, jag vill använda mitt språk, på mitt sätt. Eller. I själva verket är detta en sanning med viss modifikation, för självklart bryr jag mig om om någon förstår eller ej. Men det är inte vad som driver mig. Det är inte därför jag gör det jag gör. Kan bara anta att det gäller för de flesta konstnärer. Man väljer inte att bli konstnär för att tjäna pengar. Det är inte ett rekommenderat sätt att göra sin förmögenhet på. Det lär man sig snabbt, om man nu mot förmodan inte visste det redan före sin första utbildning.

"The occurance of suddenly moving forward"
Akryl, 44 x 65 cm
  Men symbolik. Det finns symbolik i färger. Detta är något jag försöker ignorera så gott det går. Jag använder färgen för att bygga upp, komponera och avskilja eller smälta samman. Och däremellan finns de betydelser och symboler som vill göra sig hörda. Ofta vet jag inte vad en bild betyder vid resans början. Det är i slutet på den, som det klarnar och bilden får sin titel. Oftast, vill jag tillägga, för att inte hindra mig själv med egna regler. Regler finns det nog. Till både gott och ont. Regler inom konsten hör modernismen till, som Clemens Greenberg när han beskriver vad som är konst. "Significant form". Det är post-modernismens uppgift att verka för att bryta mot detta regelverk, likt en yngre generation som revolterar. Är det inte fantastiskt hur förnyelse fungerar..?

måndag 22 april 2013

Vernissager (och det motsägelsefulla beteendet)


Vernissage. Viktig på ett indirekt sätt.
Jag har oerhört svårt för vernissager. Ett handikapp minst sagt, om jag ska vara verksam i en bransch där vernissager krasst sett är viktigare än själva arbetet. Viktiga för arbetet, men på ett indirekt sätt. Det är här man förväntas nätverka och skapa kontakter för sin egen konst. Det är här man träffar kollegor och ska försöka träffa alla samtidigt. Man är inte där för den hängda konsten, för hur kan man uppleva konsten när man inte ser den? Jag brukar generellt avböja vernissagebesök och ser mycket hellre den konst som visas under ett eget besök, för att jag - förmodligen helt vansinnigt - sätter konsten först. Ett viktigt skäl till mina känslor angående dessa event, kan ju förstås också vara min ständiga brist på tid. Jag vill, men hinner jag verkligen? Jag tillhör den stora kategori konstnärer som också behöver ett "riktigt" arbete. Så visst kan det vara en energimässig prioriteringsfråga att välja bort sociala sammankomster som vernissager...
   Mina egna vernissager genomlever jag, av uppenbara skäl. Och det ger mig så oerhört mycket att träffa de människor som vill se mina arbeten. Så jag är minst sagt motsägelsefull och vet om det. Under några år har jag deltagit i en lokal s k Konstrunda varje höst, lokala konstnärer öppnar sina ateljéer (i de flesta fall, annars finns tillfälliga utställningsplatser) och de besök jag fått och de samtal som förts i många fall bär jag fortfarande med mig. Man får veta hur en åskådare ser mina verk och hur de upplevs, deras frågor och tankar utmanar mina egna. Hur arbetar jag? Vad för slags tankar passerar mitt inre, när processen pågår? Nyttiga frågor med än nyttigare svar.

 Det får mig att utvecklas. Ifrågasättandet, undrandet, delandet av tankar. Flera av mina ateljébesökare minns jag ännu, flera år efteråt. En del känner man igen, som återkommer med något års mellanrum. Kan det vara så även på vernissager? Jag borde verkligen bli bättre på att besöka dem. Jag vill det, men kommer inte över tröskeln. Det måste finnas massor av intressanta tankar att möta. Jag saknar samtalen av den typen man upplever på konstskolor. Vad håller vi på med och varför?





måndag 11 februari 2013

Nybyggt, sevärt!

Jag besökte häromdagen det nybyggda och förhållandevis nyinflyttade Astrup Fearnley Museum of modern art i Oslo. Ett fantastiskt bygge, med otroligt vackra och funktionella lokaler ritat av arkitekten Renzo Piano. Beläget ute på Tjuvholmen, Filipstad Brygge, sammanbundet med Aker Brygge, är även intilliggande miljö av drömkaraktär med havet alldeles inpå. Se här bara!

Jag vet inte varför orden modern art finns med i museets namn, för det innehåller inte modernism. Är det kanske så att begreppen modern konst och modernism skiljer sig åt? Nåväl, i museets slående inre ytor finns just nu utställningen "To Be With Art Is All We Ask" (pågår t o m sista mars), där man möts av museets imponerande samling bestående av bland andra Jeff Koons, Matthew Barney, duon Gilbert & George och Martin Kippenberger med flera. Och i en helt egen del finns Damien Hirst med ett antal verk, av både måleri- och skulpturell karaktär. Några av hans itusågade djur i formalintankar upptar lite självklart en del av Hirst-rummet.
  Dessa nya lokaler ger även utrymme för måleri av de större formaten i form av Anselm Kiefer, min favorit Sigmar Polke och Norges egna Bjarne Melgaard och Odd Nerdrum. Och självklart finns ytterligare ett antal sevärda målare representerade här.

Det tar tid att gå igenom denna konstens högborg, men det är värt det, och det är väl värt ett besök. Själv har jag kombinerat dagen med att också besöka några gallerier, som det ju finns ett antal av här i Oslo. Och det främsta målet var egentligen Stenersenmuseet och Pia Myrvolds utställning "works in motion - new parameters in painting and sculpture", men den missade jag med en vecka. Förmodligen var det meningen den här gången att Astrup Fearnley skulle bli huvudattraktionen.

Nästa stora utställning Astrup Fearnley blir med Cindy Sherman (Untitled Horrors, 04.05.2013 – 29.09.2013), en konstnär som oftast använder stillbildskamera, och sig själv som främsta motiv. Jag tror inte att jag någonsin sett några andra motiv än Cindy själv i olika kontexter. Som jag har uppfattat det arbetar hon med kvinnans villkor i vårt samhälle, och grunden för kvinnors möjligheter att skapa sin egen självbild, och hur medias sätt att framställa kvinnan påverkar detta. Blir säkert även det här en sevärd utställning. Tips.


lördag 26 januari 2013

Dimensioner att leva i



Att väcka till liv, slå sig fram, ta sig igenom. Det som ska ut ska fram, och i bild ska väckas tankar. Två dimensioner kan vidröra en tredje, men sinnen ska retas, lyftas, stärkas. Vapen. Färg, yta, kanske vit duk ska exploderas. Ibland är ett krig en möjlighet, ibland en nödvändighet för vapenvila. Tiden känns knapp, karg och brutal.