måndag 22 april 2013

Vernissager (och det motsägelsefulla beteendet)


Vernissage. Viktig på ett indirekt sätt.
Jag har oerhört svårt för vernissager. Ett handikapp minst sagt, om jag ska vara verksam i en bransch där vernissager krasst sett är viktigare än själva arbetet. Viktiga för arbetet, men på ett indirekt sätt. Det är här man förväntas nätverka och skapa kontakter för sin egen konst. Det är här man träffar kollegor och ska försöka träffa alla samtidigt. Man är inte där för den hängda konsten, för hur kan man uppleva konsten när man inte ser den? Jag brukar generellt avböja vernissagebesök och ser mycket hellre den konst som visas under ett eget besök, för att jag - förmodligen helt vansinnigt - sätter konsten först. Ett viktigt skäl till mina känslor angående dessa event, kan ju förstås också vara min ständiga brist på tid. Jag vill, men hinner jag verkligen? Jag tillhör den stora kategori konstnärer som också behöver ett "riktigt" arbete. Så visst kan det vara en energimässig prioriteringsfråga att välja bort sociala sammankomster som vernissager...
   Mina egna vernissager genomlever jag, av uppenbara skäl. Och det ger mig så oerhört mycket att träffa de människor som vill se mina arbeten. Så jag är minst sagt motsägelsefull och vet om det. Under några år har jag deltagit i en lokal s k Konstrunda varje höst, lokala konstnärer öppnar sina ateljéer (i de flesta fall, annars finns tillfälliga utställningsplatser) och de besök jag fått och de samtal som förts i många fall bär jag fortfarande med mig. Man får veta hur en åskådare ser mina verk och hur de upplevs, deras frågor och tankar utmanar mina egna. Hur arbetar jag? Vad för slags tankar passerar mitt inre, när processen pågår? Nyttiga frågor med än nyttigare svar.

 Det får mig att utvecklas. Ifrågasättandet, undrandet, delandet av tankar. Flera av mina ateljébesökare minns jag ännu, flera år efteråt. En del känner man igen, som återkommer med något års mellanrum. Kan det vara så även på vernissager? Jag borde verkligen bli bättre på att besöka dem. Jag vill det, men kommer inte över tröskeln. Det måste finnas massor av intressanta tankar att möta. Jag saknar samtalen av den typen man upplever på konstskolor. Vad håller vi på med och varför?