lördag 28 november 2015

Fotografiet som aldrig dör

 
 
Exteriör Fotografiska, Stockholm.
Det är smått fascinerande hur fotografiet ännu kan överraska. Årets Höstsalong på Fotografiska (som nu hunnit stänga för året) visade prov på en del innovativt foto, i vissa fall genom tydlig datamanipulation (vilket ju i allra högsta grad ligger i tiden), i andra fall med samtida sociala medier som verktyg.

Jag kan känna att fotografi är den teknik som är svårast att utveckla. Att nästa naturliga steg är att använda digital teknik i än högre grad, eller blanda upp det med helt andra tekniker, vilket redan görs i förhållandesvis stor utsträckning. Hur bygger man upp en identitet genom fotografi? Oftast är ett fotografi ett fotografi, utan att lägga några värderingar i det. Ett riktigt bra foto är ett riktigt bra foto. Men alla bra fotografier är inte konst, hur vackert och estetiskt fulländat det än må vara, av den enkla anledningen att konst har andra värderingsgrunder än ren estetik. Och alla fotografer är inte konstnärer. I vissa kretsar är det en något kontroversiell åsikt och jag är fullt medveten om att jag inte får medhåll från alla i det. Men det förändrar inte mitt sätt att se på det. Fotokonst existerar i allra högsta grad, och tankarna vandrar direkt till Cindy Sherman. Hon har en etablerad identitet, en stark personlighet i genren, likt en målare har sin egenart och personlighet. Hon har något att säga som ligger utanför teknik och estetik. Hon använder kameran som ett verktyg för konsten hon skapar, en grundtanke som jag anser är avgörande för var gränsen går för fotografi vs konst. Cindy Sherman är ett bra exempel på en konstnär som skapar fotokonst.
Head Down
© Jörgen P Karlsson/Bildkonst Upphovsrätt 2015 
  Jag har själv gjort ett antal försök till att hitta en egen personlighet inom fotografi, men det har visat sig vara en av de största utmaningar jag stått inför inom konstens olika tekniker, av de tekniker som verkligen intresserat mig. Upplevelsen att mitt måleri, trots sina utmaningar, är den teknik som funnit sin väg genom mig, håller i sig. Dock är givetvis målet att hela tiden utvecklas, såväl inom konsten som i livet.

Aldrig någonsin har fotograferandet haft så stor plats i samhället som nu, när i stort sett varje människa bär på sin egen lilla mobila kamera, och när man på bara några sekunder kan visa upp resultatet för hela världen. Jag funderar ibland på vilken effekt det utbredda bildfångandet har på själva bildseendet, med tanke på det massiva spridandet av kanske inte helt perfekta bilder... Men en sak är säkert - fotografiet kommer inte att dö i första taget. Möjligen kommer dess roll förändras.

Utställningsvy, Höstsalongen 2015 på Fotografiska, Stockholm.


fredag 19 juni 2015

Sevärd uppvisning på Kunstverket Hovedøya galleri i Oslo

På Hovedøya strax utanför Oslo, pågår just nu en utställning av Oslo-baserade konstnären Jannik Abel. 60 verk samlade under titeln "Arven" (Arvet sv.). Med några mycket personliga arbeten, som tagna rakt ur hjärtat, lämnar man inte platsen utan eftertanke.



"De sentrale", screentryck på plåt.

Det är ett antal olika tekniker man möts av. Vid entrén finns ett ljudverk, här inne finns installationer av lite varierande slag, objekt och någon teckning. Men i basen finns fotografiet.
Ur rent estetisk vinkel, tilltalas jag själv mest just nu av användandet av screentrycket. En teknik som inte alls är ny, men som via Janniks verk känns nytt och friskt, trots det motsägelsefulla i, eller kanske på grund av de gamla fotografierna som tryckts. Men här finns fler nivåer än estetik. Videoinstallationen "Søstre", är i mitt tycke ett av de absolut starkaste och mest personliga verk på hela ytan av utställningen. Den innehåller en mycket gripande dialog mellan två närstående och kommer inte att lämna åskådaren oberörd. Verket "Det jag ikke vil", gör det inte heller. Med bland andra dessa två verk, tydliggörs det att Arven inte bara handlar om ett allmänt norskt kulturarv, utan även om det högst personliga man bär med sig och formas av. Det som lämnats åt en på olika sätt, att själv ta itu med.


Utställningen byggs upp kring ett antal lådor hon fått, innehållande ett stort antal fotografier ur norsk historia, som funnits i konstnärens släkt i generationer. Utställningstexten berättar:



"Lite visste jeg, den dagen min far kom med 9 stövete esker at inneholdet skulle komme til å prege mitt kunstneriske arbeid i mange år fremover.

Eskene viste sej å vœre arkivet til Norges förste kunsthandel, som min familie drev i 4 generasjoner. Arkivet inneholder flere tusen fotografier og dokumenter, samt håndskrivne brev fra Christian Krogh, Tidemand og Gude m fl. Nå har kunsthandels arkiv igjen blitt til kunst, ikke som en ren prestasjon av arkivet, men som nye kunstverk som har blitt gjort om og gjenskapt i en ny tid. Kunstverk som sier noe sœregent om vår norske kultur - vårt ytre og ikke minst inre landskap."
-Jannik Abel
 


Det är enkelt att ta färjan till Hovedøya. Den går från Rådhuskajen varje halvtimme och du använder samma biljett som till lokaltrafiken, vilket betyder 30 Nok, och biljettautomaten tar Visa. Resan tar knappa tio minuter.
  Vill du ägna några timmar åt samtida konst i Oslo i sommar, börja på Astrup Fearnley, beläget på Tjuvholmen, ta sedan färjan över och besök "Arven" på Hovedøya, avsluta på öns café, eller kanske med en picnic vid havet. Kan inte bli så mycket bättre...




Plats: Kunstverket Hovedøya galleri

Öppet lördag - söndag 13 - 17

Pågår till 16 augusti



 

 


 

lördag 31 januari 2015

Where We Are


Utställningstext - Konstfrämjandet Västerås

28 feb - 15 mars

 
Mina arbeten rör sig generellt i områden kring människan i vår tid. Hur vi påverkas av samhället, frågeställningar om hur vi bäst gör världen hanterbar för oss själva. Vi lever i en händelserik tid, i en tid full av intryck, brus och avtryck  från alla möjliga tänkbara och otänkbara håll.
"Small astronauts", akryl på duk, 80 x 101 cm
Jörgen P Karlsson/BUS 2015 ©
  Jag använder mig av symboler för att ställa frågor och kanske räta ut några frågetecken för mig själv. Det kan kanske liknas vid att lägga pussel, jag liksom provar mig fram med symboler och metaforer, tills jag kan känna att jag funnit mening, någon slags ordning i mediebrusets oreda. Eller väckt ännu fler frågor. Ett exempel är den då och då återkommande elefanten, en klassisk symbol för styrka och vishet. Behöver vi kanske elefantens styrka för att ta oss fram, för att kunna skapa oss ett bra liv för oss själva, en viss hårdhudad okänslighet? Visheten behöver vi för att kunna sortera ut vad som betyder något i den massiva strömmen av information och påstådda måsten i samhället.

  Jag använder mig gärna av kombinationen måleri/video, för att nå fram på flera plan. Det finns en styrka i att något händer, rör sig i en yta, i eller i närhet till ett rum där måleri finns som ett fysiskt tyst och stilla medium. Den röda tråden är psykologisk. Det här är nu. This is where we are.

 Jörgen P Karlsson, 2015






måndag 5 januari 2015

Staircase

"Staircase"
akryl på duk
148 x 114 cm

Staircase

- trapphus, trappuppgång. Refererar till en plats där trappor leder upp eller ned.

Upp eller ned. Det beror på vem Du är.
  Man möter här en klassisk symbol för klokhet och styrka. Jag menar att behovet är stort för en symbol av det slaget, i vår tid kanske mer än någonsin. För världen ter sig ofta galen. Kanske upplevs den så för att den når oss i så massiva mängder i mediebruset. På ett annat sätt än förr. Men förmodligen har den alltid varit galen. Förmodligen har behovet alltid funnits av osårbarhet och förståelse. Och här kommer den, framrusande som ett ånglok. Som en elefant. Till dig som känner behovet.
  Och björken svajar i bakgrunden, björken som för mig blivit en närvaro av trygghet. Och ett mycket tacksamt element i en komposition, med sitt nästan tvångsmässiga repetitiva mönster.