lördag 28 november 2015

Fotografiet som aldrig dör

 
 
Exteriör Fotografiska, Stockholm.
Det är smått fascinerande hur fotografiet ännu kan överraska. Årets Höstsalong på Fotografiska (som nu hunnit stänga för året) visade prov på en del innovativt foto, i vissa fall genom tydlig datamanipulation (vilket ju i allra högsta grad ligger i tiden), i andra fall med samtida sociala medier som verktyg.

Jag kan känna att fotografi är den teknik som är svårast att utveckla. Att nästa naturliga steg är att använda digital teknik i än högre grad, eller blanda upp det med helt andra tekniker, vilket redan görs i förhållandesvis stor utsträckning. Hur bygger man upp en identitet genom fotografi? Oftast är ett fotografi ett fotografi, utan att lägga några värderingar i det. Ett riktigt bra foto är ett riktigt bra foto. Men alla bra fotografier är inte konst, hur vackert och estetiskt fulländat det än må vara, av den enkla anledningen att konst har andra värderingsgrunder än ren estetik. Och alla fotografer är inte konstnärer. I vissa kretsar är det en något kontroversiell åsikt och jag är fullt medveten om att jag inte får medhåll från alla i det. Men det förändrar inte mitt sätt att se på det. Fotokonst existerar i allra högsta grad, och tankarna vandrar direkt till Cindy Sherman. Hon har en etablerad identitet, en stark personlighet i genren, likt en målare har sin egenart och personlighet. Hon har något att säga som ligger utanför teknik och estetik. Hon använder kameran som ett verktyg för konsten hon skapar, en grundtanke som jag anser är avgörande för var gränsen går för fotografi vs konst. Cindy Sherman är ett bra exempel på en konstnär som skapar fotokonst.
Head Down
© Jörgen P Karlsson/Bildkonst Upphovsrätt 2015 
  Jag har själv gjort ett antal försök till att hitta en egen personlighet inom fotografi, men det har visat sig vara en av de största utmaningar jag stått inför inom konstens olika tekniker, av de tekniker som verkligen intresserat mig. Upplevelsen att mitt måleri, trots sina utmaningar, är den teknik som funnit sin väg genom mig, håller i sig. Dock är givetvis målet att hela tiden utvecklas, såväl inom konsten som i livet.

Aldrig någonsin har fotograferandet haft så stor plats i samhället som nu, när i stort sett varje människa bär på sin egen lilla mobila kamera, och när man på bara några sekunder kan visa upp resultatet för hela världen. Jag funderar ibland på vilken effekt det utbredda bildfångandet har på själva bildseendet, med tanke på det massiva spridandet av kanske inte helt perfekta bilder... Men en sak är säkert - fotografiet kommer inte att dö i första taget. Möjligen kommer dess roll förändras.

Utställningsvy, Höstsalongen 2015 på Fotografiska, Stockholm.