lördag 20 februari 2016

Ang förfrågan från Region Värmland om strategi för samtidskonsten


 
Inför arbetet med Värmlands kulturplan ställdes ett antal frågor till konstlivet i Värmland:
"För att lägga en bra grund för arbetet med att ta fram en strategi för Region Värmlands
stöd till samtidskonsten önskar vi svar från er organisation på ett antal frågor:
 
 
- Vilka behov ser ni när det gäller stödet till samtidskonsten och konsthantverket i Värmland?(Ekonomiskt, personellt etcetera – för publiken, utställarna, konstnärerna, konstorganisationerna etcetera)
- Vilka arbetsuppgifter är de mest angelägna för en regional konstkonsulent i Värmland?
 
- Vilken organisation bör vara huvudman för en konstkonsulent?
 
- Är det några av de arbetsuppgifter som ni beskriver ovan som er organisation skulle kunna åta sig,
 under förutsättning att ni fick utökade resurser?"
 
Videoverk från Jannik Abels "Arven", Hovedøya, Oslo 2015.
För det allra första – att redan från början blanda begreppen Samtidskonst och Konsthantverk är ingen bra start. Man bör först och främst reda ut de olika grupperingarna. Konsthantverk kan i många fall ingå som element i ett samtida konstverk, men det betyder inte att konsthantverk per automatik kan kallas samtidskonst. Jag har också ofta sett att Samtidskonst förväxlas med begreppet Nutidskonst, vilket är olyckligt. Nutidskonst är all den konst som skapas idag, men faller utanför ramen för vad som kallas Samtidskonst. Hänger du med? Det är inte helt enkla saker att reda ut. Nutidskonst är allt som oftast modernism, (för den konsthistoriskt insatte) och kan innefatta exempelvis traditionellt landskapsmåleri, traditionell avbildande skulptur, surrealistiskt måleri, impressionism etc. Kort och enkelt de konstarter man kan finna bakåt i tiden, generellt före kring 1960. Samtidskonst är ingen kvalitetsbenämning, det är bara en benämning på konst som på något sätt anknyter till vår samtid. Jag kan rekommendera litteratur av kontroversielle Lars Vilks, som mitt i all provokation faktiskt är en intressant konstteoretiker. Peter Ekström är en annan läsvärd konstförfattare och skribent, Dan Jönsson en annan.
Ett första steg blir alltså att rekrytera kompetens, och den typen av kompetens är dessvärre en bristvara i Värmland. Värmlands Museum släppte precis ifrån sig Jörgen Svensson, konstnär, curator och konstprofessor på Valands konsthögskola i Göteborg. Den typen av kompetens släpper man inte om man har kunskaper och vilja att visa samtidskonst. Och värvar man fel person, faller allt platt. Man bör verkligen veta vad man söker och var man vill.

Behovet av stöd till samtidskonsten? Idag finns inget överhuvudtaget. Det finns ingen scen för samtidskonst i Värmland, och då menar jag framförallt visningslokal av typen Konsthall för samtidskonst. Om man undrar vad det är, rekommenderas varmt ett besök till Örebro Konsthall. Vi hade i Värmland Alma Löv Museum, ett privat initiativ av Marc Broos, konstnär och en fantastisk entreprenör, men det är numera nedlagt. Idag finns ingenting. Man får alltså starta från början.

Till namnet fanns under tidigare år en s k konstkonsulent, som delvis var finansierad av Statens Kulturråd. Denna var då placerad på Värmlands Museum, och användes av museet som museipedagog. Var denna tjänst finns nu är okänt, åtminstone för oss konstnärer. Ett rykte säger dock att Värmlands Museum fortfarande har en deltidstjänst som kallas Konstkonsulent, men det kan jag varken bekräfta eller förneka.
Det finns exempel på vad en Konstkonsulent gör i andra län. På websidan Konst i Örebro län -  www.konstiorebrolan.se - kan man läsa om detta läns konstkonsulent att denne har i uppdrag att bl a:

- synliggöra och tillgängliggöra den professionella konsten i alla regionens kommuner.
- stärka infrastrukturen inom konstområdet i länet och vara med och skapa goda förutsättningar för länets konstnärer.
 
- att ingå i regionens nätverk för kulturkonsulenter och medverka i förekommande uppgifter såsom temagrupper, kulturtinget, utbildningsinsatser riktade mot konsulentgruppen, utbudsdagar och utveckling av strategiska dokument. För detta upprättas en årlig handlingsplan i samverkan mellan huvudman, konsulent och landstinget.
 
- att arbeta gränsöverskridande för att Örebro läns kulturliv blir ”ett kulturliv för alla”, där delaktighet och inflytande är viktiga utgångspunkter.
 
Viktiga punkter, som definitivt skulle få även det värmländska konstlivet att må bättre.
I Västmanland finns Konst i Västmanland, också med egen konstkonsulent. Uppdraget där, liknar det som är utformat för Örebro län, men även med tydliga målgrupper som:
”Konstnärer, konstföreningar, konstutbildningar, konstinstitutioner och gallerier samt barn och ungdomar speciellt i grundskolan, m fl. ”
Vad beror det på att konsten förbises hos oss och hur kan skillnaden vara så stor mellan andra läns sätt att se på en konstkonsulent, gentemot det som sker i Värmland? Värmlands Konstnärsförbund har tagit upp den här frågan vid flera tillfällen under flera års tid, men aldrig fått ett rimligt svar. Kan det vara läge för ett nu? Ja, kanske. Vill påpeka att Värmlands Konstnärsförbund är en samlande, ideell organisation med allt vad det innebär att vara en ideell organisation.
Mitt förslag består i att lägga konstkonsulentens tjänst hos exempelvis Landstingets konstenhet på ett eller annat sätt. Denna enhet har praktiskt under mycket kort tid uträttat mer för oss konstnärer än Region Värmland med sitt ”utveckla samarbetet mellan de olika konst- och kulturområdena”, (en text som tidigare beskrev Region Värmlands Kulturcentrum) gjort under hela sin existens. Man har hjälpt till ekonomiskt i vissa sammanhang, det ska givetvis understrykas, men det finns inget Konst i Värmland, det finns numera ingen fungerande konstkonsulent alls i Värmland, såvitt undertecknad vet. Men det skulle kunna bli en möjlighet. Vi behöver också större möjligheter att kunna leva på vårt skapande, precis som vilken annan kulturyttring som helst. En konstkonsulent, likt den Närke och Västmanland med flera län har, skulle kunna vara en starkt bidragande faktor till detta. De allra flesta konstnärerna i länet behöver brödjobb för att överleva, för att sedan lägga all övrig tid på ateljéarbete och eget entreprenörskap i form av till exempel ansökningsskrivelser för utställningar och stipendier. Men ingen klarar att dubbelarbeta under obegränsad tid, och detta ger då som resultat att man tvingas välja på att antingen bidra till att utveckla länets konst, eller att utveckla sin egen konst för att därmed öka möjligheterna till en försörjning. 64% av den verksamma konstnärsgruppen i Sverige har en månadsinkomst på under 13 300 kr före skatt, enligt en färsk undersökning gjord av KRO (2015). Man förstår rimligheten i det påståendet om man vet att vid en galleriförsäljning av ett konstverk, går generellt knappa fjärdedelen av priset till konstnären själv.
Riv inte ner - bygg upp något nytt!
Beroende på hur eventuella resurser skulle kunna se ut, skulle kanske en möjlighet vara att tillsätta en tjänst inom Värmlands Konstnärsförbund, som en betald position inom styrelsen, möjligtvis ordförandeposten, att verka för konstnärers leverne. Här finns kompetens på lite olika sätt, och till vårt förbund sker alltid en urvalsprocess, vilket betyder att det krävs något inom konstens område för att kunna bli invald som medlem.
Som sista ord – konsten, om man drar all konst över ett och samma begrepp, lever i Värmland. Här finns nu tre seriösa gallerier för nutidskonst, jag upprepar – nutidskonst, varav något av dem någon gång faktiskt har visat samtidskonst i form av bildkonst. Tre gallerier är bra, fyra med Värmlands Museum – där vet vi dock inte hur konsten kommer att se ut efter deras nedskärningar av kompetensen inom detta område. Men där tar det slut. Vi behöver samtidskonst. Vi behöver se hur samhället ser ut i konsten. Det får oss att reflektera, och förstå saker på olika sätt. Samtidskonsten är inte lättillgänglig, men möter man den aldrig, förstår man den aldrig. Därför kan man inte, som politiker oftast gör, dra en parallell mellan besökssiffror och bra, intressant konst. Det fungerar inte så. Man måste få en chans att lära sig förstå. Men låt inte Karlstad och Värmland vara underutvecklat inom konsten. Utveckla, ta risker, vinn. Man kan till och med snegla lite åt turistnäringen, för en bra konsthall drar publik utifrån. Själv åker jag ju till Örebro och Oslo. Att besöka Documenta i Kassel var fjärde år, eller Venedigs biennaler är vettiga tips i sammanhanget. Där får man se hur konsvärlden ser ut just nu.
                                                                                             
Jörgen P Karlsson,
medlem Värmlands Konstnärsförbund, KRO (Konstnärernas Riksorganisation) och KonstnärsCentrum Mitt