söndag 23 april 2017

Always leave

"Always leave the last sentence unfinished"

Orden är min huvudlärares - James Bates, en brittisk konstnär på Örebro konstskola, under tiden jag studerade där 2002 - 2004. Magiska ord, ord som dyker upp i minnet då och då. Innebörden handlade om att inte göra allt klart innan man lämnade sin ateljé, utan låta en liten del finnas ogjort, svävande, men i minnet för att kunna få fart direkt vid nästa arbetspass. En absolut lysande filosofi som tjänat mig väl. Det är sådana meningar man snappar upp och lägger i arkivet för senare bruk. Det finns fler. Och viktiga lärdomar, som att våga börja om, riva sönder, starta på nytt. Och att våga stanna kvar och inte ge upp. Att inte ge upp. Det är förmodligen det absolut viktigaste, den mest betydande egenskap man bör ha som konstnär. Inte bara bör ha. Det är en livsviktig ingrediens för att ens kalla sig konstnär. Efter att i åratal stångat sig blodig i väggen som hindrar en, väggen av godkännande, erkännande och accepterande, lossnar till slut en tegelsten i fogarna... Och man påbörjar stångandet på nytt. Man ska veta det när man bestämmer sig. Det är ingen räkmacka man åker in i konstvärlden på. Ändå är det värt det. Det ger ny energi när det där murbruket kring tegelstenarna ger efter, bara det minsta. Jag reflekterar knappt över det längre, jag bara fortsätter framåt.
  Jag har aldrig ångrat min konstutbildning, Örebro konstskola var precis det rätta för mig. Diskussionerna runt konsten har varit avgörande och omvälvande. Konstlärarnas erfarenheter och kunskaper och frikostiga delande av dessa är något jag inte klarat mig utan. Jag hade givetvis väldigt gärna passerat en konsthögskola också, men det ingick inte i min livssituation då. Men jag sörjer det inte, jag använder det jag fått med mig. Till fullo. Och på vägen dyker viktiga ord och meningar upp. Always leave the last sentence unfin...