fredag 28 juli 2017

Art of the Fail


  • Valet av Trump som USA:s president fascinerar. Jag dras just nu till allt som händer kring honom i ren förundran. Hur  kommer det sig att en Tv-kändis och halvt lyckad/misslyckad affärsman som Trump, valdes av så pass många till att inneha världens mäktigaste position?  Dock röstade majoriteten av befolkningen på annan kandidat och det totala röstdeltagandet var som vanligt relativt lågt, enligt lite olika källor strax under 60%, men deras elektorala system valde honom. Och det är vad som räknas. Hur det kan bli demokrati förstår jag inte riktigt. Men vad finns det för trovärdighet i en man som från sitt Twitterkonto på nätterna sitter och tycker än det ena, än det andra, utan att kunna styrka sina vinklade påståenden? Påståenden som dessutom ofta visat sig vara trick och lögner, och sågningar av olika personer, inklusive personer i hans egen administration. Jag kände till honom innan valet via en dokumentär om hur han bar sig åt mot människorna kring sin tilltänkta golfresort i Skottland. Bland annat. Det var inte vackert. Man kunde önska att fler sett den. Fler som har rösträtt i Amerikas förenta stater.

Han är en populist, med populistlöften han inte kan hålla. Kanske är det bra för Europa att få se hur populismen fungerar/inte fungerar när det väl är skarpt läge. Personligen tror jag att Frankrikes val var starkt färgat av det. Macron valdes istället för populisten Le Pen.
 
Politik är alltid aktuellt i samtidskonsten, och jag är nyfiken på hur Trump kommer att vara närvarande även där. En snabb google-sökning ger lite givna resultat som "Art of the deal" och "Art of the fail". Jag får också upp att han drar in de statliga anslagen för konst och humaniora. Kanske för att konsten, för högern ute på ytterkanten, ofta verkar ses som ett hot mot det samhälle de försöker bygga. Ett samhälle där fritänkare hotar deras makt och existens. En obehaglig tanke.

Jag hittar en konstanknytning från innan valet utgivet av Sveriges Television, med Brittisk-Svenska Josette Bushell-Mingo:
− Det som är exceptionellt med Donald Trump är att han driver folk till att vara extrema för att möta honom med samma energi: ”om du ska säga vad du vill ska jag få säga vad jag vill”. Men i konsten säger vi inte alltid vad vi vill men nu har vi vår chans att göra det.

Det är en intressant vinkling. Har gränserna för vad man får säga och inte flyttats fram eller tagits bort? Och är det på grund av Trump, eller är han själv bara en produkt av samhället? Det farliga i det här är ju egentligen inte Donald Trump - det är de som följer honom fanatiskt, tror på det han säger, agerar som honom och som placerat honom i Vita Huset. Massan. Eller ryssarna?

Jag hittar också en liten text av Lars Vilks i ämnet Trump:
‒ Som jag redan har skrivit är det inte så lätt att med konstens hjälp skapa opinion mot Trump. Karikatyrerna och missnöjet florerar inflatoriskt.

Också intressant. Har det redan gjorts och tyckts så mycket att konsten i ämnet Trump skulle bli överflödig och tom på egentligt innehåll? Det finns ju egentligen inte mycket mer att peka på än det han faktiskt själv ser till att ställa till med i rampljuset. Och att där hinna med att ens uppfatta allt i de snabba svängningarna bland skandaler och tweets är en omöjlig uppgift. Donald Trump är provokationernas mästare. Han är redan härmad och häcklad av stora internationella skådespelare och musiker. Vad skulle konstens roll kunna vara här? Den stora massan känner redan till problemen med Donald Trump.

En sökning ger namnet på ett s k konstprojekt som är FÖR Trump - "Daddy will save us" som ska ha ägt rum på Manhattan och i London. Jag fann dock inga seriösa källor, så för den intresserade rekommenderas att söka informationen på egen hand och själv vara källkritisk.

Men gatukonsten förnekar sig inte. Anti-Trump Street Art Reminds Us There Is Still Some Good In This World, Huffington Post.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar